Jag som har gjort den här hemsidan har haft Trichotillomani sedan jag var 11 år. I början visste jag inte vad det var för fel på mig. Jag var annorlunda och mitt beteende betraktades som sjukligt. I början berättade jag inte för någon om att jag drog ut mina ögonfransar, utan jag höll det för mig själv. Men efter att en vän fick reda på det så visste sedan de flesta om det. Jag försökte sluta, men klarade inte av det.
När jag sedan började på gymnasiet så bestämde jag mig för att inte berätta för någon, det gick ju inte så bra sist jag anförtrodde min sjukdom till en vän. Det hände mycket under gymnasietiden. Under tvåan spred min Trichotillomani sig till ögonbrynen. När jag läste Psykologi B lärde vi oss om störningar. Jag blev nyfiken för första gången på mitt beteende. Jag hade ju alltid trott att jag var ensam. När jag kom hem googlade jag mitt beteende och fick flera träffar. Efter att jag hade sökt runt lite på nätet förstod jag att jag hade Trichotillomani, en psykisk störning. Sedan jag kom på vad det är jag har så har vänner fått reda på mitt problem, dock var inte det planerat. Jag har fått stå ut med mycket, inte minst elaka kommentarer och blickar. Jag har flera gånger hamnat i perioder då min Trichotillomani har haft väldig kontroll och därför varit svår att hantera.
Man kan inte riktigt bota Trichotillomani, men man kan lära sig att kontrollera den. Att ta kontrollen över denna störning är som att hålla i en hal ål och samtidigt försöka balansera på en lina. Jag har lyckats ta kontrollen, men det krävs inte mycket för att man skall falla. En elak kommentar räcker. När jag tappar kontrollen så börjar jag inte bara rycka igen, utan det blir värre och jag rycker mer. Denna hemsida är till för er som har Trichotillomani, ni är inte ensamma. Men den är också till för er som inte har Trichotillomani. Kanske känner ni någon som har sjukdomen? I så fall måste ni stötta den personen. Ni måste förstå att det är en sjukdom som det ofta känns en skam för. Ett skämt, påpekande, blick eller kommentar, kan förstöra så mycket.
Jag har tagit ett steg framåt sedan jag fick reda på att jag hade Trichotillomani. Jag började med KBT (Kognitiv Beteendeterapi).Terapin har gett mig nya tankeverktyg för att hjälpa mig att kunna ta kontrollen över min trich. Det var nära att jag började med psykofarmaka, men min terapeut "räddade" mig från det. Vissa psykologer ville sätta mig på ett psykhem, men där räddade min terapeut mig också. Hon har varit fantastisk och hjälpt mig med mitt självförtroende så jag vågar så mycket mer nu!
Men om någon som läser detta också har Trich, det finns hjälp. Jag gick till närmaste vårdcentral och de har varit fantastiska. Inga blickar, kommentarer, påpekande eller liknande. Jag möttes av förståelse, första gången på länge!
